Introduktion och användning av ferritkärnor

Ferritkärnan består huvudsakligen av tre metallelement av järn (Fe), mangan (Mn) och zink (Zn), och kallas vanligen mangansink ferrit. Den toroidala ferritkärnan har en hög magnetisk effekt eftersom den inte har något luftgap och en likformig tvärsnittsarea.

Ferritmagnetringar är tillgängliga i ett stort antal storlekar beroende på materialet i magnetringen, och olika beläggningar kan användas för att förenkla lindningen och öka störningsspänningen.

Ferritkärnan är gjord av en tät homogen keramisk struktur av ett icke-metalliskt magnetiskt material och har en låg tvångskraft, även känd som en mjuk ferrit. Den består av en oxid eller karbonatförening av järnoxid (Fe2O3) och en eller flera andra metaller (t.ex. mangan, zink, nickel, magnesium). Ferritmaterialet pressas, sintras sedan vid en hög temperatur av 1300 ° C och slutligen bearbetas till en färdig magnetisk kärna som uppfyller applikationskraven. Jämfört med andra typer av magnetiska material har ferriten fördelen med hög magnetisk permeabilitet. Och det har fördelarna med hög resistans och liten strömförlust i ett brett frekvensområde. Dessa materialegenskaper gör ferrit ett perfekt material för applikationer som högfrekventa transformatorer, bredbandstransformatorer, avstämbara induktorer och andra högfrekventa kretsar från 10 kHz till 50 MHz.

Ferritkärnor finns i ett brett utbud av val. Olika material och former kan väljas enligt olika magnetiska parametrar. På grund av låga magnetiska förluster vid högfrekventa frekvenser används de i stor utsträckning i strömförsörjningsströmbrytare (SMPS), radiofrekventa (RF) transformatorer. Och induktorer. Ferritkärnor av olika former och storlekar används i induktorer, pulstransformatorer, högfrekventa transformatorer och ljudfilter för högfrekventa strömförsörjningar och högkvalitativa kommunikationsmarknader. Den mest karakteristiska egenskapen för ferrit är hög permeabilitet, goda temperaturegenskaper och låg sönderfallshastighet.

Skillnaden mellan en nylonbeläggning och en epoxibeläggning för en ferritkärna: det finns en likhet mellan de två. Nylonbeläggningen är tjockare och tål temperaturer upp till 155oC. Epoxibeläggningen klassificeras vid 200oC. Nylonbeläggningar används vanligtvis i OD-kärnor (yttre diameterstorlekar) som sträcker sig från 12,7 mm till 29 mm. Extremt stora och extremt små kärnor är epoxoöverdragna. Nylonbeläggningar och epoxibeläggningar har en garanterad brytningsspänning på 1000 volt mellan linjerna; nylon har goda dämpningsegenskaper och är inte lättlöslig. Båda beläggningarna har samma elektriska specifikationer.